Jag försöker ordna cyklister och i Frankrike kom polisen för och ta oss

Ser ni vilken oordning det är bland cyklisterna. Jag hade inte sett det än, men sen …


Hej igen!
Nu är jag, Sverker, finare värre! Tre länder på en dag. Holland, Belgien och Frankrike. Inte dåligt. Nu har jag sex länder. Mina kompisar Kasper och Egon har bara ett – Sverige. Så jag är sex gånger finare än vad de är.
Vi startade tidigt, nåja, det var tidigt för min flock alltså, från Franeke i Holland. Sen bar det av i värmen. Tur man har en vattenskål att tillgå.
Första pausen gjorde vi vid en stor damm som Holländarna har byggt för att snika till sig land från havet. De är nog snålare än smålänningar. Vi stannade mest för att husse skulle fotografera mig, vilket han också gjorde. Ni skulle ha hört honom när jag skulle valla ordning på ett gäng cyklister som passerade. Han hördes så mycket så jag avbröt min behövliga vallning oordnade cykelflocken. Man vill ju inte skämmas hur mycket som helst!
Sen gick vi över vägen på en bro. När bilisterna fick se mig så tutade de och blinkade med strålkastarna. I Holland uppskattar de verkligen ädla hundar. Jag viftade uppskattande på svansen och brudparet som stod intill mig hjälpte till med att vinka till bilarna.

– I Belgien stannar vi inte. Det är ett skitland, sa matte som inte fick ett EU-jobb hon sökt en gång. Det är surt …
Den enda gången vi stannade i skitlandet Belgien var för att tanka. Flocken passade också på att köpa glass. Fyra stycken. Vem var det som blev utan, tror ni? Jo, lilla Sverker. Men jag stal mer än halva husses när han var ouppmärksam. Så kan det gå! Den var god och var väl värd de okvädningsord som den snåle flockledaren hävde ur sig.

– Nu är vi i Frankrike, skrek alla uppsluppet. Jaha, det var väl ingen skillnad som jag kunde se. Samma husbil, samma flock. Nu skulle det handlas och jag visste minsann vad det skulle innebära. Ensam i husbilen för att vakta. Trodde de. Jag lade mig i husses stol och somnade istället. Det är jobbigt att resa.
Vi fortsatte att åka när de handlat färdigt. Och snart började de leta efter någon stans att sova.
– Här blir bra, sa matte.
Inte nu igen. I en by hade hon hittat en parkering vid en idrottsplats som låg lite avsides. Jaha, nu skulle man inte kunna sova ordentligt igen. Tvungen att vara på vakt hela natten.
Husse och matte började göra i ordning för kvällsmaten, eller supén som matte envisas med att säga när hon är i Frankrike. Hon kan nämligen franska.
När vi satt och åt kom katastrofen i form av en fransk polisbil. Precis vad jag har väntat på när vi åker i en sån ful husbil. Matte gick ut och in kom både matte och poliserna. De ville förstås beundra mig.
– Nu är det klippt, tänkte jag. Jag blir av med hela min flock i främmande land. Jag hälsade dock artigt på de bägge representanterna för lagens långa arm i Frankrike. Min charm fick dem på bättre humör. Matte plockade fram två vinglas och hällde upp till poliserna, som pratade med oss (det vill säga matte, som kan franska). Och hon pratade med dem. Husse försökte, helt mot sin natur, att se trevlig ut. Poliserna drack två rejäla glas med vin innan de på ett tjusigt sätt önskade oss en trevlig semester. Sen åkte de vidare i sin fina bil och blinkade ”hej då” med de blå lamporna på taket. Jag har vissa funderingar på att bli polishund i Frankrike. Det verkar kul. Jag tycker också om vin, men jag får inte dricka det för husse och matte. Om jag blir fransk polishund, får jag kanske dricka lite vin – i alla fall till måltiderna.

Hej så länge
Sverker

Inget nakenbad i Danmark, men väl i Holland

Hemma där jag bor städar de inte ens inomhus, men i Holland stadar de på trottoarerna


Hej igen

Hej å hå. Där satt jag i husbilen och flocken var på museum. Det var varmt, mycket varmt. När de så äntligen kom tillbaka, så sa de att vi skulle gå och bada. Bra. Jag kan simma. Jag har summit i Sommen två gånger. En gång slängde min lillmatte Agnes i mig, för att se om jag kunde simma. Det kunde jag förstås. Jag är ju den bäste av västgötaspetsar. Den andra gången hoppade jag i alldeles själv när jag skulle livrädda henne. Det visade sig att hon bara tvättade håret.

Bada blir bra, tänkte jag. Men vad händer? Jag fick följa med till stranden – men i koppel. Det stod på en skylt att hundar skulle vara kopplade, men de danska hundarna sprang minsann utan. Min matte är så typiskt svensk – utom när hon kör bil. Hon har nämligen bott i Frankrike och tagit intryck där när det gäller att ratta en bil. Jag fick alltså inte bada. Jag kunde ju hoppat i direkt, för jag behöver ingen baddräkt. Fusk.

Vi fortsatte i värmen och jag passade på att sova middag. När jag vaknar är det tydligen dags för en färja igen. Inte heller denna gång fick jag följa med. Nästan lika otäckt som första gången, men nu var det ju ljust, så jag hoppades att flocken skulle klara sig. Det gjorde de.
Helt plötsligt var vi i Tyskland. Det är ännu mer utomlands och alltså ännu finare att vara i. Ju mer utomlands man är desto finare är man. Kasper och Egon, mina kompisar, har inte varit utomlands. Alltså är jag numera ännu finare än de.
Även i Tyskland stannade de på en parkeringsplats för och sova, så jag fick vakta hela natten. Men det var intressanta omgivningar. Det fanns massor med kor som lufsade omkring i största oordning. Hade jag bara fått springa lös, så hade jag minsann kunnat valla ihop dem till en väl sammanhållen flock. Det hade jag gärna gjort. Två promenader gjorde jag på morgenen. Först sprang jag fyra kilometer med matte och sen gick jag två kilometer åt andra hållet med husse. Han är svårmotionerad och det syns på honom också. Sen var det bara att åka och åka.

Utan någon som helst förvarning var vi i Holland. Nu var jag ännu mer finare än Kasper och Egon! Hade inte matte läst kartan så veligt hade vi kommit fram till Franeker tidigare. Nu blir det ju sällan som min flock planerar, så man får vara glad att vi kom dit.
Äntligen bodde vi på en campingplats, så även jag kunde koppla av lite utan koppel. Precis jämte vår plats finns en hage med får i. Mellan dem och oss finns bara en jämn gräsmatta – trodde jag. Det var ett dike fullt med andmat. När jag skulle gå över och valla lite, fick jag istället en simtur. Sen fick jag duscha i kallt vatten. Nu blev jag kopplad i ett långt rep. Om man går fram och tillbaka mellan stolar och bord kan man göra de tjusigaste makramékonstverk. Matte uppskattar inte mina konstverk, men det är väl konstnärens arma lott. Nu är jag alltså inte bara ädel, tuff och finare. Jag är missförstådd också.

Husse och jag tog en morgonpromenad i Franeker. Då behövde jag minsann inte ha koppel. Det fanns många spännande lukter, men jag har revirmarkerat över de flesta. Nu äger jag bokskogen vid Louisiana och staden Franeker i Holland. Väl hemma igen fick jag frukost och sen gick de allihop utan mig. Alldeles ensam i en husbil. Det är inte kul.

Hej då, vi ses i morgon
Sverker

Andar, gravar och superhjältar i skogen

Brave Girl, Brave Dog och andeflickan i skogen "The Forrest of the Ghosts".

I min promenadskog finns det en massa gravhögar. Husse tror att det är gravhögar. Husse vet inte, men han tror. Han vet inte mycket alls.

I somras när jag och Emily, lilla lillmatte från Seattle, var ute och gick i min skog, The Forrest of the ghosts, såg vi något över en gravhög. En ande som var tusen år gammal. En flicka. Men varken Emily eller jag, Sverker, blev rädda. Vi är nämligen superhjältar: Brave Girl och Brave Dog. Det är jag som är Brave Dog. Vi är aldrig rädda. Inte för något.

Husse, Not So Very Brave Farfar, höll sig i bakgrunden, men han lyckades ta en bild. Tur att kameran har en effektiv bildstabilisator. Han var så rädd så han skakade.

Mer reseminnen i morgon.

Hej då
Sverker

Jag skrämmer en rotweiler nära min staty.

Denna staty tillhör mig och mitt revir!

Då var det dags att stanna. Nu skulle husse köpa färjebiljetter, sa de.
– Har ni stämplat ut hunden i tullen?
Vadå stämpla? Vadå tull? Skulle någon förstöra min glänsande päls med en stämpel? Det är inte klokt vad de utsätter hundar för nu för tiden. På den gamla goda tiden, i förrgår alltså, var det minsann ingen som ville stämpla på mig. Husse och jag gick in till tullen, men det fanns ingen där, så vi gick till biljettluckan istället. Pojken där ringde efter tullen som kom redan efter en minut, kvart eller timme sådär. Det var en mycket sympatisk man. Han uppfattade genast min ädelhet och visste till och med min ras.
– Han bläddrade lite bland papperna i min pärm. Ja, jag har en egen pärm. Hur många hundar har det? Sen tog han ett papper och stämplade det. Har så kul på resan, sa han till mig, och så var det klart.
Det var inte jag som skulle stämplas, det var ett papper. Himla tur jag hade där.

Det hade blivit mörkt för länge sedan. Som tur var kom vi med sista färjan. Tack vare min töntiga flock hade vi ju kommit iväg så himla sent.
Sen kom något otäckt. Vi körde ombord på färjan och sen gick småmattarna Agnes och Mimmi ut – inte jag. Sen gick matte ut, men jag fick fortfarande inte gå ut. Sen gick husse ut och fastän jag ville väldigt mycket hemskt gärna fick inte jag följa med. Där satt jag ensam i husbilen. Det luktade konstigt och skakade och dundrade. Och där någonstans gick hela min flock alldeles ensamma utan mitt beskydd. Vilken pärs! Och hur roligt är det på en skala? På den 17-gradiga Sverkerskalan pendlar det mellan noll och ett.
Efter flera tusenhundra timmar kom de tillbaka.
– Titta så rädd Sverker är? Var det så otäckt att åka med en färja? Han skakar ju och har svansen mellan benen!
Var det så konstigt? Inte för att jag var rädd själv. Jag är ju en modig och tuff västgötaspets! Nej, jag hade varit grymt orolig för min flock. Tänk er själva ett sådant gäng med virriga töntar komma loss på en vad-nu-det-var och dessutom mitt i natten.

När klockan blev ett kom vi äntligen fram till första etappuppehållet. Nu var jag i Danmark. Det är utomlands och det är fint att vara utomlands, vet jag. Vi smygstod på en parkering som tillhörde konstmuseet Louisiana. Utanför fanns det en staty som jag revirmärkte under kvällspromenaden. Eller nattpromenaden ska man väl säga. Vi sov alla gott under natten. Jag fick ju förstås vara lite på vakt, eftersom snåljåparna hade parkerat på en vanlig parkeringsplats. Det är faktiskt mitt jobb att vakta. Men å andra sidan har ju även jag semester. Jag anade att det var något lurt med hela resan.

På morgonen tog husse och jag en promenad. Jag luktade på en rottweiler. Jag tror han blev lite rädd för mig, för han sprang fort till sin husse. Det fanns många intressanta trän att lukta på också, och jag revirmärkte hela bokskogen vid Louisiana. Om ni kommer dit så vet ni att skogen på andra sidan vägen är min.

Efter att alla hade ätit frukost fick jag gå en liten promenad igen. Mycket liten.
– Nu ska vi gå på museum, utropade matte glatt. Kul, tänkte jag. Men vad händer? Samma som på färjan. Jag blir lämnad kvar i husbilen, alldeles ensam.

Hej då
Sverker

Frukost i husbilen. Jag håller efter tappade saker på golvet. Det är mitt frukostjobb!

Press stop!! Aktuellt inlägg. Snö, skotta och snöplog.

Visserligen är jag en vallhund, men det betyder inte att jag älskar snövallar

– Varför kan de inte ploga vår gata, säger husse irriterat när han står och skyfflar snö utanför garaget?
– Hem till kommualrådet kör de minsann stup i kvarten, tillade han avundsjukt.

Så, när husse var färdig med garageutfarten kom snöplogen med Tranås kommuns ståtliga vapen på dörrarna.

– H-te, sa husse argt och gav sig i kast med den fina nyupplagda snövallen.

– Nu ska vi ut och gå Sverker, sa husse i det att han skyfflade ivaäg det sista av snövallen.

När det inte är plogat på vår gata har jag fina hjulspår att gå i. När det är plogat blir det redare. Men varför ska husse envisa med att släpa ut mig i skogen. Om ni ser på bilden förstår ni varför jag inte tycker om plogbilen.

Jag håller med husse om att snövallar är ett elände.

I morgon fortsätter min reseberättelse.

Hej då

Sverker

En oorganiserad flock och nya fula ord

Här står jag, stackars Sverker, ensam och vaktar husbilen


Hej igen
Det är jag Sverker som hör av mig och berättar.
Nu hade vi kommit iväg, men jag tvivlade i det längsta. Redan avresedagen var en hård dag för mig. Snacka om oorganiserade hussar och mattar. Jag tror min flock slår alla rekord!
Husse trodde att vi skulle åka mellan ett och två. Matte, som ansåg sig vara mera realistisk, sade att det nog blir mellan två och tre. Sen sprang de fram och tillbaka mellan huset och husbilen bärande på några småprylar. De kunde väl ta rejält varje gång. Det hade varit ännu bättre om de hade gjort som de sagt.
– Vi packar husbilen innan vi åker till Danmark, så är allt klart sen och vi kan starta bara vi uträttat våra ärenden på stan.
(De var nämligen i Danmark helgen innan och spelade tillsammans med de andra glada musikerna i Tranås Musikkår.) Men det hade de inte alls gjort. Packat alltså. Naturligtvis inte. Tänk om jag bara fick vara ledare för min flock, då skulle det bli ordning på torpet.

Som sagt de packade och packade. Och till stan åkte de och jag fick inte följa med, så de ödslade väl bort onödig tid där också.

Vi åkte inte mellan ett och två. Inte mellan två och tre heller. Straxt före sex kom vi igång. Innan dess hade min extralillmatte M ringt flera gånger och undrat när vi skulle komma och hämta henne. Usch vad jag skämdes!
Så var vi då äntligen på väg – trodde jag. Inte då. Efter vi hämtat M åkte vi till mormor för att fylla på vatten i husbilen. Efter det kunde vi till sist starta vår resa.

Och så bar det iväg. Fort gick det också. Husse gasade på så ibland gick det nästan över 90 kilometer i timmen. Sen började mina småmattar Agnes och Mimmi bli hungriga. Mycket konstigt, jag hade ju redan ätit.
– Finns det McDonald’s i Sävsjö? Var finns det McDonald’s?
Jodå, så småningom hittade de ett sådant larvigt ställe där de kunde äta. Tror ni att jag fick följa med? Inte alls. Men jag fick ta en sväng runt bland lite parkerade bilar. Jag passade att revirmärka in stället och så bajsade jag lite också på en grästuva. Sen försvann allihop och jag lämnades ensam kvar för att vakta husbilen. Typiskt.

Så åkte vi igen. Jag sov. Det är ganska bra med husbil, man kan gå och sova lite var som helst. Jag föredrar att sova bland fötter. Först sov jag vid M’s fötter, sen sov jag vid A’s. När vi så äntligen kom till Helsingborg tänkte jag sova bland husses fötter för att lugna ner honom när han skulle köra i storstan.
– Bort Sverker, jag kör!
Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka detta. Hemma brukar husse tycka om när jag värmer hans fötter. Var det inte så här? Värt att göra ett nytt försök, tänkte jag.
– Bort sa jag, nästan skrek han. Försvinn härifrån hund-(fult ord). Kan ingen ta bort den (fult ord) hund-(fult ord).
Jag uppfattade detta som ett förtäckt önskemål att jag inte skulle slingra in mig runt husses fötter, så jag avlägsnade mig och gick till matte istället. Hon var snäll. Men husse lärde mig tre nya ord som jag ska använda när han är dum.

Hej då
Sverker

Hur man får pass

Så här ser mitt pass ut

– Oh, vad du verkar världsvan, Sverker!!
Ja, det är något jag ofta får höra när jag möter allmänheten (andra än min familj). Ja, det är en fråga, som har ett lika enkelt svar: jag är van vid världen. Jag har rest. Låt mig få berätta.

Som ni redan ved tillhör jag den ädlaste av alla hundraser – västgötaspetsen. Redan de råa vikingarna förstod vikten av att ha en ädel medlem i familjen med sig på sina resor. Så det är inte bara så att jag är vacker, jag tillhör också den äldsta hundrasen i Sverige. Jag är smart också och kan valla hästar och kor. Dessutom skäller jag duktigt. Allt detta förstod vikingarna att uppskatta.

Jag vallade min familj, eftersom jag inte har några kor eller hästar till hands. När jag var ung, ett år sådär, och gjorde min första resa hade jag en husse, en matte och en lillmatte att hålla ordning på. Dessutom hade lillmatte med sig sin kompis M. Det var hela flocken. Det var med dem jag drog ut på härnadståg i Europa. Inte i ett ståtligt vikingaskepp, utan en mindre ståtlig husbil.

För att få åka ut och resa behöver man ett pass. För att få ett pass för att man ska ut och resa behöver man sex olika sprutor. Sen ska massa papper ifyllas också.

Jodå, jag fick mitt pass med massor av stämplar. Jag tycker själv att jag ser riktigt ståtlig ut på passfotot.

Sen var det bara att samla ihop flocken, valla in dem i husbilen och åka ut i stora världen.

Kom snart tillbaka, för då ska jag berätta om min första längre resa.

Hej då

Sverker

Här sitter jag någon stans (Franeker i Holland) ute i Europa och vaktar husbilen och mattes skor. Mattes fötter finns till vänster.

Världens längsta Sverker

Idag, när jag tog med mig husse ut på en för honom behövlig promenad, sken den så kallade solen. Eftersom det är vinter skiner solen från ett lågt ställe. Då blev både husse och jag jättelånga om man tittade på marken. Då var jag världens längsta Sverker.

Hej då
Sverker

Världens längsta Sverker

Idag, när jag tog med mig husse ut på en för honom behövlig promenad, sken den så kallade solen. Eftersom det är vinter skiner solen från ett lågt ställe. Då blev både husse och jag jättelånga om man tittade på marken. Då var jag världens längsta Sverker.

Hej då
Sverker

Ut och gå

Ut och gå vill man alltid om man heter Sverker. Då är det mycket att göra. Man måste hela tiden vara på helspänn så man kan markera på sådana ställen där det finns nya markeringar. Det gäller att vara sist, förstår ni.

Så här års kan det vara extra jobbigt att gå ut och gå. Vi har något som kallas snö. Den är djup. Djupare än en stilig västgötaspets ben är långa.
– Kom nu Sverker, säger husse uppmuntrande. Jag skulle vilja se honom krypa på alla fyra genom snön.

Idag satte jag fart på två rådjur. Eller ett rådjur två gånger. Jag är lite osäker. De såg ut att behöva vallas. Just när jag kommit upp i fart, 87 kilometer i timmen sådär, så visslar husse. Nu undrar ni varför han gör det? Och ni undrar vad det betyder?
– Kom hit Sverker, så får du godis, betyder det.
Godis är bättre än rådjur, som dessutom envisas med att springa i djup snö.

Hej då
Sverker

Hårt arbete

– Du har det bra du Sverker! Du bara äter och sover.
Ja, det är sådant jag hör ibland från okunniga personer. Men jag arbetar. Jag arbetar hårt. Jag har många arbeten.

När dagen börjar, och det gör dagar alltid, har jag mitt första jobb: Jag väcker husse.
– Men Sverker, inte redan. Klockan är bara sex, säger han yrvaket. Bara genom att lägga sig lite tidigare, så skulle han vara betydligt villigare att stiga upp.
Men jag vet vad husse behöver. Lite frisk luft och en färsk tidning.

Dagens andra arbete för mig är att markera grindstolparna, så traktens hundar vet att jag är hemma. Här bor till exempel en Rex och en Sigge, och de får inte dofta mer än jag på mina stolpar.

Sen behöver Sverker mat. Det är jag det. Mitt arbete är nu att påminna husse om denna viktiga händelse.

I går var vi, som vanligt, och hälsade på farfar. Där har jag mycket att göra.

– Nej men se! Är det inte lilla Sverker, säger farfar när jag hoppar upp i hans säng. Då vet jag att han är vaken. Sen hämtar jag mitt tuggben, som jag gömde dan innan. Efter att ha kämpat med benet ett tag, ska jag hitta ett nytt säkert gömställe. Det kan ta sitt tag.

Sen äter husse och farfar. Mitt jobb som nu är att hålla golvet rent från matrester. Farfar spiller mat. Husse är ännu klumpigare. Men se då finns Sverker där och håller rent.

När farfar och husse har ätit klart vidtar mitt kanske hårdaste arbete. Jag sköter hela fördisken själv. Det kan vara kastruller, tallrikar och diverse uppläggningsfat. Det gäller att slicka noga. Disken måste bli ren.

– Du har jobbat så duktigt, så man kunde sätta tillbaka allt i skåpen igen, säger farfar. Det gjorde hans pappa, när hans hund Dorris hade slickat rent disken.

Husse som är hygieniskt petig, sätter dock disken i diskmaskinen. Göra rent samma saker två gånger. Inte precis att spara energi, där inte. Men hemma har han kallt.

Min sista insats hos farfar är att bita husse lite kärleksfullt i baken, för att tala om att vi har mer att göra. Min husse är nämligen ganska lat. Mycket lat.

Hej då
Sverker