STIGEN Än finns Sverkers stig kvar i skogen. Stigen är gjord av Sverker och hans husse. Varje morgon i nästan 15 år gick vi den, men nu är det ingen som går på den. Hur lång tid tar det innan den växer igen och skogen tar tillbaka vår stig?
I morgon skulle Sverker ha fyllt 15 år. Grädde, leverpastej och falukorv skulle ha funnits i kylskåpet, för att vi skulle kunna ha gjort Sverkers favorittårta.
Nu går det sällan som man tänker sig här i livet. Sverker finns bara kvar i minnet. Fast fortfarande påminns jag ständigt om honom. Många av hans saker finns fortfarande kvar.
Jag lär mig också så sakta att anpassa mig. Jag kan backa i köket utan att riskera att snubbla på en västgötaspets. Det finns inga förväntansfulla ögon som tittar på mig för att hjälpa till med att bära tidningen eller veden.
Ännu värre är att jag har blivit tvungen att böja mig ner och ta upp tappad mat och skölja av tallrikarna innan de sätts i diskmaskinen.
BUKETTEN Buketten som Sverker var med och plockade till sin avskedsmiddag med familjen, blev stående i två veckor. Jag kom mig inte för att slänga den. Slöhet eller något annat, ja säg det.
MATSKÅLARNA De kära matskålarna har flyttat upp på bänken. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha dem till. Kanske fågelbad?
KOPPEL I hallen hänger Sverkers alla koppel och hans handduk. Normalt sett blev han vare sig blöt eller smutsig under våra promenader och koppel ville han inte ha. Det gick bra utan. En synnerligen praktisk hund.
GÖMMOR Nog för att jag visste att Sverker hade gömda ben, men att de skulle vara så många. Fortfarande fyndar jag om jag städar lite. Jodå, han tuggade på sina tuggben också, men uppenbarligen hade han också sparat till svårare tider. Dessutom hade han total kontroll över var benen fanns. Både här hemma och hos Agnes i Uppsala och Per i Mantorp.
TOMT Bara för några veckor sedan var denna bild svår att ta, utan att få med en västgötaspets som stod, eller gick, på gången. Nu fattas det något, för att bilden ska bli riktigt njutbar.
